Avdelningen för livsmedel och hälsa på Jord- och skogsbruksministeriet publicerade i början av sommaren resultaten av de djurskyddsinspektioner som EU förutsätter för förra året. De är förtröstansfulla. Djurens förhållanden ser ut att i stora drag uppfylla bestämmelserna. Enstaka hönsgårdar saknade uppgifter i bokföringen, några svingårdar använde inte förströelsematerial. Kalvhushållningen uppvisade mera att invända mot. På ca femton procent av gårdarna var gruppkättarna för små eller saknades helt. Kättar med kompakta väggar för små kalvar samt fastkedjande vid huvudet ser ut att vara i sporadisk användning. Trots många arbetsuppgifter borde yrkeskåren orka mana producenterna till att rätta till missförhållanden. Det är ett värde i sig att efterfölja djurskyddslagstiftningen, men det är också en förutsättning för hälsovårdsavtal. Man kan ingå avtal endast med en gård följer normerna, så det lönar sig att i tid avhjälpa små förseelser.
Djurens välbefinnande består av hälsa och tillfredställandet av behov. Med hälsa förstår man frånvaro av sjukdom. Tillgång till lämpligt foder i tillräcklig mängd samt skydd mot väder utgör tillfredsställandet av behov. Sociala kontakter med individer av samma art bör tillhandahållas i tillräcklig, men inte för hög, grad. Möjligheten att bete sig på ett arttypiskt sätt är en väsentlig del av välbefinnande. De djurskyddsmässiga förutsättningarna för djurhushållning definierar minimikravet för behovstillfredsställning. Frivilliga åtgärder i samband med förökning är de enda åtgärder lagstiftningen inte beaktar. De mest detaljerade bestämmelserna torde röra valet av rätt sorts foder.
Vi lever i ett samhälle som kräver mycket både av människor och av djur. Man skall producera mera, snabbare och billigare än tidigare. Då ett produktionsdjur insjuknar tänker producenten noga efter vilket lönar sig bättre, att sköta om djuret eller att avliva det. För fjäderfäproducenten är saken klar: värdet på en fågel är så ringa att man inte skilt medicinerar den. De sjuka individerna plockas bort och avlivas. Det är en ekonomiskt vettig och djurskyddsmässigt hållbar lösning. Gödsvinen håller på att råka i en likadan situation. Om hälsan tryter kommer grisen på gården allt oftare till vandrings slut utan någon som helst medicinering. Slakteriernas krav på kvaliteten av djur som duger till människoföda skärps kontinuerligt. Verksamheten är nationalekonomiskt nödvändig och ekonomiskt hållbar. Endast friska djur duger som råvara för livsmedel. Bölder på olika ställen på kroppen eller tre ledinfektioner kan leda till att kroppen kasseras vid besiktningen. Detta medför att en allt större andel av djuren försvinner ur livsmedelskedjan i förtid. Denna trend kan stoppas endast genom att förbättra djurens hälsotillstånd.
Hälsovårdscentralen för djur har uppgivit som sitt mål att inom fyra år ha åttio procent av gårdarna inom ramen för regelbunden hälsovård. Målet är ambitiöst men inte omöjligt. Det förutsätter mycket arbete både av veterinärer i hälsovårdsarbete och av producenter. Bägge grupper behöver utbildning, motivering, nytänkande, samarbete, värdedebatt och stöd av de egna yrkeskårerna. Den förebyggande hälsovården för produktionsdjur har på ett förträffligt sätt länkats ihop med den nationella kvalitetsstrategin för livsmedel. Veterinärkårens samhälleliga betydelse accentueras i uppgifter som säkrar kvaliteten och säkerheten hos livsmedel. Därför skulle det löna sig för kolleger som ansvarar för livsmedelshygien att vara aktivt intresserade av djurens välbefinnande.
Att förebygga insjuknande är för flere produktionsdjur den enda möjligheten att stanna kvar i livsmedelskedjan ända till slutet. Producenterna uppmuntras till att sluta hälsovårdsavtal med det att kostnaderna som programmet förorsakar fås igen genom ökad produktivitet. Veterinären kan lätt motivera sig själv, förutom med yrkesetiska grunder, med målsättningar som inristats i den nationella djurskyddslagens första paragraf: att befrämja djurens välbefinnande åkommer var och en av oss.