Tidvis får de veterinärer som arbetar med produktionsdjur kommentera planer ör nya produktionsbyggnader ur ett djurhälso- och djurvälståndsperspektiv för producenten. Vid planeringen av en produktionsbyggnad, som borde tjäna produktionen under kommande decennier, stöder en upplyst kreatursägare sig gärna på de åsikter och erfarenheter som t.ex. den veterinär som sköter om gårdens djur har. Byggnadstillståndsförfaringssättet däremot garanterar inte att en veterinär är delaktig i processen. Vem bär ansvaret då djuren i den nya produktionsbyggnaden ådrar sig hälsoproblem, vilka skulle ha undvikits genom att anlita vår yrkeskårs sakkunskap under planeringsprocessen?
De skador som felen förorsakar belastar i första hand djurens hälsa och välmående. Således lider djuren och producenterna åtminstone psykiskt; ofta även för att lönekuvertet blir tunt när man betalar räkningarna för hälsoproblemen. En mindre andel av dessa räkningar är i allmänhet veterinärkostnader, den större andelen förorsakas av nedsatt produktion. Bör producenten helt stå för räkningen då produktionsgårdens planer ändå har passerat den offentliga processen för behandling av byggnadstillstånd.
Veterinärerna, som har en förmåga att se dessa problem på förhand, bör ha ett ansvar. När vi rör oss på gårdarna måste vi spetsa öronen då vi hör producenten fundera på att bygga en ny produktionsbyggnad eller utvidga en gammal. Om vi själva inte hinner eller orkar sätta oss in i hans framtidsvisioner kunde vi åtminstone känna så mycket ansvar att vi för samman producenten med en sådan kollega som är intresserad av saken. Gångna tider har också visat, att ingen inbjuder oss till planeringsbordet många gånger, om överhuvud någonsin, om vi inte själva aktivt söker oss dit.
Å andra sidan görs planerna i allt högre grad industriellt, man talar om flera producenters aktiebolag, i vilka också slakterierna deltar. I planerna accentueras de ekonomiska kalkylerna. Det är svårt att i planerna beräkna ett pris i mark för hälsa och välmående. Hälsa och välmående blir lätt åsidosatta eller helt bortglömda i produktionsbidragsformler, som vimlar av producerade köttmängder och mark i förhållande till kvadratmeter av betongytor och byggnadskostnader.
Det finns alldeles för många exempel på dålig byggnadsplanering, både i fråga om svingårdar och ladugårdar. Jag anser det inte vara god byggnadsplanering att suggor, utan ett enda vettigt motiv, under tidig dräktighet i veckotal stängs in i häckar. Man är inne på villovägar om man planerar avlägsnandet av slam så att man inte kan använda strö eller grovfoder. För mjölkkor har man på ett berömvärt sätt t.om. utvecklat fina lösningar för lösdrift, men ungboskapen har man ofta glömt stående i båspallen.
Vi veterinärer måste alltid i första hand tänka på djurets väl, det är vår uppgift, ansvaret för planerna och eventuella fel må sedan vem som helst ha. Vem tänker på djurens hälsa och välmående, om vi inte gör det? Vi måste bevara vår förmåga att sätta in oss i djurens situation. Det är inte väsentligt om den planerade eller redan byggda produktiondjursenheten är liten eller stor. Då man gör fel och också varseblir dem, måste vårt tonfall öka i proportion till felens storlek.