» Etusivu » På svenska » Veterinärkårens speciella egenskaper i Finland

Veterinärkårens speciella egenskaper i Finland

Veterinäryrket förändras i Finland parallellt med förändringar inom den agrikulturella näringen. Ävenkravet på vidareutbildning och specialisering inom snävare områden bidrar till förändringen.

Det finns ungefär 2 170 veterinärer i Finland (2012).

Av dessa är cirka 400 kommunalveterinärer och samtidigt lokala veterinärmyndigheter. Kommunalveterinären arbetar förutom med de traditionella uppgifterna inom djursjukvård också med djurskydd och livsmedelshygien, nu i större utsträckning än någonsin förr. Statsmyndigheterna sysselsätter cirka 150 veterinärer. Dessa arbetar på Veterinär- och livsmedelsinstitutet, Veterinärmedicinska fakulteten vid Helsingfors universitet och själva centralförvaltningen, som styrs av jord- och skogsbruksministeriet.

Det finns mera privatpraktiker än kommunalveterinärer, ungefär 500. Privatpraktikerna arbetar nästan uteslutande med hästar eller sällskapsdjur. Endast några av dem arbetar heltid med produktionsdjur och besättningshälsovård. Dett är en speciell egenskap för Finalnd, där kommunalveterinärerna tidigare var den enda typen av veterinärer som fanns. De första privata smådjursklinikerna etablerade sig i Helsingfors först på 1970-talet. Nu finns det över 225 klinik i Finland.

Varje år utexamineras ca 70 nya veterinärmedicina licensiater från Veterinärmedicinska fakulteten vid Helsingfors universitet. De flesta av de yngre veterinärerna är kvinnliga och deras andel i yrkeskåren uppgår till över 60%. De kvinnliga studerandena utgör 92 % (2009) av studerandena. Det finns också ungefär 130 finnar som studerar veterimedicin i Tarto, Estonia in Estonian University of Life Sciences, Eesti Maauilikool.

Trots den totalt sett höga arbetslösheten i Finland, är situationen bland veterinärer inte alls så beklämmande. Under 2011 var endast ett fåtal veterinärer arbetslösa. Detta kan delvis förklaras med att de yngre veterinärerna, nästan 300 personer, ofta är mycket rörliga och tar sig an kortare arbetsuppdrag var som helst i landet, utan att ha en egen privatmottagning. Efter att i några år ha samlat erfarenhet brukar de slå sig till ro.

Den resterande parten av veterinärer utgörs av sådana som arbetar inom industrin, eller inom helt andra områden, eller är rätt och slätt pensionerade.