Det var en vanlig arbetsdag i januari efter en nattlig jour med bristfällig sömn. En hund som var snurrig av sedativ skulle lyftas upp på bordet. Ett par sekunder före lyftet fick jag en föraning om en kyss av den lite tuffare sorten, så jag stoppade assistenten som skulle ta tag i hundens huvudända och lyfte hunden själv. Kort därefter låg jag med sönderbitet ansikte i en ambulans på väg till centralsjukhuset, som ligger ett par hundra kilometer från orten.

Situationen borde inte ha varit särskilt svår att förutse. Hunden var en typisk finsk hund, tystlåten och trevlig när den var nykter – men ett rasande monster när den var under påverkan. Det skulle ha varit lätt att förhindra olyckan med en munkorg. Till råga på måttet hade vi publik på plats – mitt eget barn i lågstadieåldern. Inte kan väl kommunveterinären stanna hemma för att sköta sitt febriga barn! Jag understryker min självironi här.

De vanligaste orsakerna till olycksfall i arbetet bland veterinärer är trötthet och brådska. Strax därefter på listan kommer oroliga djur och risker som veterinären tar på eget bevåg. När man är trött blir också den sunda självbevarelsedriften mattare.

Nästan var och en som arbetat på praktik vet vad det är att ha jour. En kommunveterinär lägger i genomsnitt ner hundra timmar på jour enbart utanför normal arbetstid, i värsta fall mycket mer. En jourresa som i patientjournalen närmast liknar en liten bläckplump kan innebära att veterinären fått sitta tur och retur vid bilratten i mörker och snöyra lika länge som tjänsteinnehavarens arbetsdag varar, för att däremellan ligga i en gödselränna i en ladugård i många långa timmar. På en smådjursklinik kan den jourhavande få kämpa med ett oavbrutet kaos av nödsituationer hela natten lång.

Det finns många undersökningar om jourarbetets inverkan på hälsan och välbefinnandet hos läkare. Arbetet exponerar oss för olycksrisker av olika slag. När man vakar en hel natt, sjunker prestationsförmågan lika mycket som om man var berusad med en promille alkohol i blodet. Störningar i sömnen och vakenheten ökar dessutom förekomsten av olika magbesvär och höjer risken för kranskärlssjukdom. I brådskan hoppar vi över luncher och äter ohälsosamma mellanmål, vilket inte gör situationen bättre. I bilen fylls benutrymmet framför passagerarens sits med kaffemuggar och pizzalådor. Sömnbristen påverkar särskilt vår förmåga till komplexa prestationer, till exempel vår förmåga att göra logiska slutledningar och matematiska beräkningar och att formulera vettiga meningar. Även om man bara är i beredskap, sover man sämre. Det undermedvetna ser till att sömnen är lättare, och man är hela tiden beredd på att telefonen ska ringa.

När man blir äldre, tar det längre att återhämta sig, samtidigt som man får allt fler besvär. Å andra sidan har särskilt unga veterinärer med familj svårt med att sammanpassa arbetet och det övriga livet.  Om vi vill orka med vårt jobb på längre sikt, är det viktigt att vi får tillräckligt med tid för livet utanför arbetet, för motion och för sömn.

Ett alltför bindande arbete är en ytterst akut arbetarskyddsfråga. Det är möjligt att minska de olägenheter som jourarbetet medför genom rimliga jourarrangemang. Vi behöver flexibilitet i olika livssituationer. Nu är läget perfekt för den kommunala sektorn att enhetligt sprida de bästa förfarandena från de lokala avtalen till landskapen, och det lönar sig att satsa på detta i arbetsgrupperna. Men framför allt (sic!) behöver vi konkreta ändringar i texterna om vilotiderna i kollektivavtalets veterinärbilaga. Aktiv jour och beredskap ska ersättas med tillräcklig ledighet. Målet på en fem dagars arbetsvecka ska införas som regel, och regeln ska omvandlas till en attityd som gör att man också tar ut sina veckovilodagar. Inga pengar ersätter en förstörd hälsa eller ett liv som gått förbi.

Jag önskar alla mina kollegor sömn och god aptit, vilket är den traditionella mätaren för lycka och välbefinnande här i Kajanaland.

Hanna Nurmi
Ordförande för Finlands Veterinärförbunds fullmäktige