Finsk Veterinärtidskrift 5/2017

Vår profession på rea

Utkasten till landskapslag har varit på utlåtanderunda och väckte diskussion i Veterinärförbundets fullmäktige som sammanträdde i maj. På seminariet behandlade vi frågor om bolagisering, osund konkurrens och veterinärernas nuvarande och kommande roll i samhället.

Till vänster om oss försökte en enhörningsskötare och emmipet köra förbi, till höger en agrolog. Lavskrikan och uppfödaren ger diagnoser, samtidigt som veterinären borde fungera som ett läkemedelsparti för såväl smådjur som också produktionsdjurgårdar. Konkurrensverket sågar ur den lagstadgade helheten ut bitar i namnet av sund konkurrens. Veterinären Någon Annan borde ändå fortfarande utföra olönsamma arbeten vid obekväma tider på dygnet och på helger, och genast därpå följande vardag i arla morgonstund vara i konkurrenskraftigt skick. Kedjorna har stormat in på marknaden med växande marknadsandelar, men det finns i vårt land fortfarande många avkrokar, som inte intresserar 24/7-marknadskrafterna. Priserna stiger, lönerna sjunker. Inom yrkeskåren störs inbördes relationer av kommunala taxor och av att kommunala kliniker ställvis utvecklas kraftigt, vilket lämnar dåligt med marknadsnischer för privata. Konkurrensen har enligt hörsägen också bland de privata tillspetsats så att vi river brödet ur varandras mun. Samtidigt som konkurrensen om livsrummet hårdnar, förändras kollegialiteten till en illusion.

Före fullmäktiges möte offentliggjordes överraskande en utredning som JSM beställt och Naturresursinstitutet tidigare på vintern gjort om kostnaderna för djurskyddsövervakningen. Enligt utredningen skulle staten spara pengar till ett belopp som motsvarar en tvåa i Helsingfors, om hälften av djurskyddsövervakningen på landsbygden kunde överföras exempelvis till agrologer. Därför har ministeriet i utkasten till substanslag också utelämnat veterinärerna ur de behöriga myndigheterna. 

Vi har här i Finland en tendens att alltid fundera på kostnaderna, medan vi samtidigt saligen glömmer vad som är priset för ett lyckat slutresultat. Vi producerar friska, välmående djur och folkhälsa och nyttan av de samhälleliga skyldigheterna kan inte entydigt fastställas. Folkhälsans potentiella värde märks först om den rasar. En hög damm som byggts länge och omsorgsfullt är en försäkring mot en stor översvämning. Den för närvarande osynliga nyttan som skyddsnätet ger åskådiggörs kanske först efter årtionden. Vårt samhälles civilisationsgrad kan bedömas efter hur väl det tar hand om sina svagaste.

WHO har nyligen gett Finland bästa möjliga klassificering i hur landet garderar sig mot hälsorisker och för hur informationen löper mellan myndigheter. Vad händer med vårt system av brandposter, om den praktiserande veterinärens navelsträng till övervakningen bryts och veterinärpraktiken bolagiseras? Bevaras det samhälleliga ansvarstänkandet vid en bolagisering? Vem betalar till bolaget för veterinärens tidsanvändning och för att veterinären hålls uppdaterad, om skyldigheten fortfarande är förebyggande folkhälsoarbete och förberedelser för släckningsarbeten vid epidemier. Kunskap om inhemsk lagstiftning och verksamhetsprotokoll är inte längre en självklarhet ens för veterinärskrået, då andelen veterinärer som tagit sin examen utomlands hela tiden ökar.

Veterinärförbundets fullmäktige anser att en okontrollerad tvångsbolagiseringsprocess äventyrar helheten, folkhälsan, djurskyddet och yrkeskårens ställning på arbetsmarknaden. Samtidigt innebär bolagiseringar onekligen också för bolagets anställda en ställning utan tjänstekollektivavtal och tjänstemannaansvar. Alltså inget ont, som inte för något gott med sig: med ett arbetsavtal kan inte någon tvingas till ständigt övertidsarbete. Är vi med dessa villkor tvungna att dejourera i framtiden?

Hanna Nurmi
Ordförande för Finlands Veterinärförbunds fullmäktige