Många av oss har studerat och arbetat under en tid då man knappast ifrågasatte det berättigade i att utnyttja djur och då det räckte med en hederlig människas ord för att garantera vården. Så är det inte längre.

Djurens erfarenheter och djurhushållingen angår inte bara djurproffsen, ett bra exempel är Fack-Finlandia-utmärkelserna de senaste åren. Diskussionen om djurens kognition, inlärningsvanor och lagenligheten i djurhållningsförhållandena har blivit var mans angelägenhet i hundparker, debattforum och på grillpartyn.
Om vi i våra blåvita färger vill nå framgång i kvalitetskonkurrensen om djurbaserade produkter krävs det bevisning gällande djurhållningsförhållandena. För konsumenten räcker det inte att djuret har varit friskt, för inte många av de mest upplysta konsumenterna anar att kvalitetsbiten kött på tallriken kan komma från ett djur som har fått antibiotika. Vi har många ordagrant plågsamma utmaningar: grovt taget var femte mjölkko behandlas för juverinflammation, var tionde sugga haltar för att inte tala om att sjuttio procent av broilerkycklingarna har fotproblem. Sällskaps- och hobbydjurens kroniska haltande, klåda, andningsproblem och dåliga beteende fyller bokningsböckerna. Trots den dystra förteckningen har den för djuren så viktiga forskningen ökat under de senaste tjugo åren. Det gör det möjligt att lösa problemen om också attityden är den rätta.

Vore det bättre i vår klickarkultur att tvätta smutsbyket i lönndom eller helt tiga om problemen så att man inte förlorar kunder eller forskningspengar till företaget? Allt flera kolleger har emellertid anammat Veterinärförbundets etiska tes: veterinären deltar aktivt i samhällsdebatten. Många går ovetande i vår framlidne kollega Nurmios fotspår: om inte åtminstone veterinärens, så vems uppgift är det att försvara djurens få rättigheter?

Liksom i all lagberedning fattar man inte beslut enbart på basen av vetenskap eller ekonomiska intressen, utan man tar hänsyn också till rådande opinioner, värderingar och etik. Den förordning som föreslogs för att få bukt med den afrikanska svinpesten sporrade ett flertal kolleger att ta ställning. Man ansåg att förordningen skulle försvaga svinens välmående av handelspolitiska skäl, mer än den skulle motverka själva sjukdomen. Nästa gång vi får aktivera oss som yrkeskår blir i höst då den nya djurskyddslagstiftningen kommer på utlåtanderunda.

Var och en av oss ser på djuren ur vårt eget arbetes och vår egen djuretiska synvinkel. Bra så. Det finns inte en enhetlig veterinärsåsikt om saker och ting. Vi såg exempelvis i debatten om rescuehundar hur två kollegers olika djuretiska argument, med samma faktaunderlag kom till diametralt olika ståndpunkter. Den ena understryker behovet att förhindra spridningen av smittosamma sjukdomar och den andra vikten av att djuren får ett gott hem. Vardera har etiskt lika rätt.
Vi är en yrkeskår med många röster. I bästa fall är vi en enorm blandad kör där de olika stämmorna bygger en väv av klanger; ibland urskiljer man en disharmoni men spänningen löses upp i nästa harmoniska ackord. Och vad vore en lätt improvisation utan blue note röster, mikrointervaller mellan stora och små intervaller?

Laura Hänninen
klinisk lärare, docent, ELT, Dip ECAWBM-WSEL